Arbetsfördelningen minskar

År 1977 publicerade Jacques Attali sin berömda bok “Bruits” (på svenska ungefär “Oväsen”). Boken innehåller en lång rad påståenden om vad musik har för roll i samhället, och hur den är kopplad till den politiska ekonomin. En av påstående, som han har mycket goda belägg för, är att allt det som händer inom musiken kan användas för att förutspå framtiden. Bland annat tar han som exempel musikernas protester under mitten av 1700-talet, då de stred för att köpa sig fria från hov och adel för att bli frilansande kreatörer. Mozart, exempelvis, blev frilansare tidigt under sin karriär. Det Attali pekar på är att denna musikerevolution skedde innan de stora politiska revolutionerna i slutet av 1700-talet.

Idag så har vi allt större möjligheter att själva kreera och skapa. För några futtiga tusenlappar kan man komma över professionella program för att skapa sin egen musik – som om den traditionella kompositören knappt behövdes längre – eller musikern heller för den delen. Det låter överdrivet att säga något sådant, men samtidigt är det en sanning att den enda anledningen till att exempelvis symfoniorkestrarna, operahusen, och mycket annan kultur som kräver stora resurser ens får svängrum i samhället är på grund av statliga bidrag. Ingen skulle ha råd att gå på opera om upplevelsen inte var kraftigt subventionerad. Redan nu tycker vi att det är dyrt.

Vad Attali förmodligen skulle säga i det här läget är att tendenserna inom musiken av idag pekar på en framtida minskning av arbetsfördelningen i hela vårt samhälle. Och visst märks tendenserna redan. Med nuvarande informationsflöde i form av internet och diverse så har vi tillgång till det mesta. Inför varje projekt i hushållet frågar man sig om man kommer att behöva en fackman eller om man kan göra det själv. Ett “kan själv”-samhälle väntar oss, där man vinner på att kunna förmedla information snarare än utföra tjänster. Vi får se hur långt det kan gå.