Att hålla dörrarna öppna

Musikerbranschen är inte den mest tacksamma nu för tiden, och har väl egentligen aldrig riktigt varit det heller. Den erbjuder de stora pengarna för de mest begåvade eller tursamma, de små pengarna för de flesta andra, och knappt någonting alls för många. Ett vanligt koncept som diskuteras, egentligen lite för mycket, under hela ens utbildningsperiod och i början av ens jobbkarriär är det att “hålla dörrar öppna”. Det är något uttjatat förstås, eftersom man egentligen inte riktigt stänger dörrar bara för att man gjort vissa val eller passerat en viss ålder. Det man möjligen kan säga är att dörrarna blir trögare och trögare att få upp. Men så går det ju också att öppna dörrar (eller göra dem mer “lättöppnade”).

Att välja vilka dörrar man ska hålla öppna och vilka man ska stänga är oerhört svårt. Ska man satsa på färre dörrar, men sådana där riktigt tjusiga dörrar i dyrt trä och med snygga dörrhandtag? Eller ska man försöka hålla så många dörrar öppna som möjligt – det vill säga, de lite mer vardagliga, tråkigare dörrarna?

Hålla dörrar öppnaNär man som aspirerande musiker har gått gymnasiet älskar man tanken på att nu kanske kunna satsa fullt ut på musiken, och man har förmodligen inte en tanke på att man i framtiden kommer att behöva välja mellan “musik” och “musik”. Kan jag anmäla mig till den här kursen i konstmusikkomposition, eller kommer det ta för mycket av min piano-övningstid? Kan jag gå kvar i båda körerna eller borde jag satsa på att verkligen lära mig MIDI-arrangering och mixning ordentligt så att jag har någon chans som produktionsmusikkompositör? Ständigt måste man göra nya val.

Det handlar också om musik i förhållande till andra aktiviteter eller karriärer, om man riktat in sig helt på en väldigt svår bransch. Ska jag satsa på att bli konsertpianist? Hur länge har jag råd att försöka? Räcker de spelningar jag får i nuläget till att satsa på ytterligare ett pianoår?

Det är svårt, det där med dörrar.

Kommentera