Bas – den lägsta mansstämman

Basstämman är den lägsta sångstämman inom sång och termen bas används för både solister och körsångare. Inom den västerländska klassiska körmusiken delas basstämman ofta in i förstabas och andrabas (där andrabas är lägre). Basstämman skiljer sig ganska mycket i tonhöjd om man jämför körbasen och solobasen.

För att börja någonstans så förväntas körbasen ha ett omfång på närmare två oktaver. Oftast rör sig basstämman i ett körparti mellan stora e och ettstrukna d (E-d1). Var någonstans basstämman kommer att ligga beror mycket på verket. Om det rör sig om en a cappella-sång för fyrstämmig kör så kommer det att behövas ett basfundament på ganska låg tonhöjd, och troligt är att stämman rör sig mellan stora e och lilla a (E-a). I sådana verk kommer basstämman oftast tilldelas bastonen/grundtonen i de olika ackord som bygger upp sången. Det gör att basstämmorna kan uppfattas som något mekaniska och robotaktiga – de hoppar bara från grundton till grundton Om det istället rör sig om exempelvis ett engelskt körverk för kör och orkester eller kör och orgel så behövs inte samma basfundament – stämman kommer inte ens att gå fram eftersom det är svårt att sjunga låga toner starkt. Då kommer det finnas en annorlunda basstämma, som kanske rentav går så högt som ettstrukna e (e1).

basstammaEn bassolist kommer ofta att få en liknande roll som körbasen får i ett maffigt engelskt körstycke – på en lite högre tonhöjd. Det innebär att ett bassolo ofta hamnar i närheten av en tenorstämma inom körsång. En bas har dock en helt annat klangfärg än en tenor har i detta register. Ta exempelvis en titt på det här från Disneys Pocahontas. Här sjungs ordet “savages” först av engelsmännen (tenorer, 0.13) och sedan av indianerna (basar, 0.53). Skillnaden i klangfärg, trots att stämmorna är på (i alla fall nästan) samma höjd är slående. Att använda olika klangfärger på detta maner är ett effektivt sätt att skapa kontraster. Ofta, i klassiska verk, övergår också basstämman till att vara exakt samma som tenorstämman. Det förstärker musikfrasen i fråga, och olika klangfärger som blandas beter sig likadant som olika färger som blandas – de bildar en ny klangfärg (färg).

Man gör skillnad på ett antal olika sorters basstämmor. Först och främst så har vi Bass Cantante, som inte kan sjunga de allra lägsta tonerna men kan ofta gå lite högre än andra basar och har en ganska jämn klang. En körbas har ofta ett Bass Cantante-omfång (ca stora f – ettstrukna f). Sedan har vi Basso Profundo – en basröst som passar bäst till långsamma, låga solon. Cesare Siepi är en typisk basso profundo. En annan sorts basröst är basso buffo, som passar sig för mer komiska, rörliga bassolon. Den lägsta basstämman är inte så vanlig och går med benämningen kontrabas. Dessa kan sjunga toner i kontraoktaven på ett övertygande sätt (toner lägre än Cesare Siepis sista ton i klippet som länken ovan leder till).

Bassångare finns inte bara inom den klassiska musiken utan också inom pop- och trubadurgenren. En känd svensk bas är framlidne trubaduren Pierre Isacsson som i schlagerklassikern “Då går jag ner i min källare” går ner på ett kontra-B.

Artikel publicerad den 21 juli 2011

Gå tillbaka till Sjunga – ett avsnitt om sång.

  • Källförteckning