Jag är själv i utbildningsfasen, och läser musik i Brighton, England. Trots mitt stora intresse för musikinstrument har jag valt att forma mitt program lite åt musikologi- och kompositionshållet, mycket för att programmet är så bra format för en sådan approach. Och varje dag pratar jag med kursare som på något sätt retar upp sig på att inte kursen innehåller mer “performance”. Oerhört många av de som väljer att läsa musik på högre nivå är alltså ute efter att förbättra sina skills som sångare eller spelare av musikinstrument. Två goda vänner har till och med slutat för att programmet inte motsvarat deras förväntningar vad performance beträffar (märk väl att det faktiskt inte finns något jättebra svenskt ord för “performance”).

Vidare, att döma av de sökord som tar besökare till Musik-instrument.se, så verkar det till en viss grad ha skett en sorts pånyttfödelse vad intresset för pianon beträffar. Under många år fanns det långt fler begagnade pianon ute för försäljning än det fanns köpare, och måhända är det fortfarande så, men ett visst ökat intresse tycker jag mig ändå märka. Sidan om pianot, samt sidan om pianonoter, har varit mycket välbesökt under den senaste månaden!

Det är kul att se att akustiska instrument fortfarande är så pass populära som de är. Förinspelade och master-redigerade instrumentljud kan inte ersätta klangerna hos äkta instrument.

Under 2012 kommer sajten fortsätta att växa – först och främst med instrumentartiklar. Det kommer att bli ett nöje att fortsätta producera texter om lite mer sällsynta instrument.

Jag hoppas att samma goda besökstrender ska fortsätta!

En riktigt god jul önskar jag alla läsare!

Dels använder jag förstås pianot på det konventionella sättet – kort och gott som ett klaverinstrument. Jag spelar ackord, melodier, och så vidare. Men sedan använder jag det också som ett slagverksinstrument. Detta låter inte hälsosamt för pianot, men det är ett gammalt piano som ingen bryr sig om. Beroende på var man slår så kan man åstadkomma många olika trumljud. Vidare använder jag det som ett stränginstrument – något som kallas för preparerat piano. Det innebär att jag öppnar upp resonanslådan och spelar direkt på strängarna, istället för via tangenterna. Detta kan frambringa spännande effekter som gör sig bra i skräckfilmer. Vem säger att man måste spela på det konventionella sättet när det helt klart finns mer potential än så?

Jag tror inte riktigt det, varför det är synd att inte skolbarn uppmuntras mer till att läsa musik och spela instrument, och verkligen lära sig att uppskatta det. På allt fler gymnasieskolor i Sverige avskaffas de obligatoriska musiklektionerna i ettan. Detta hände till och med på min egen skola, som trots att den inte hade en klar musikprofil alltid förknippats med diverse musiktraditioner såsom en årlig musikal och en årlig uppsättning av ett av de större klassiska verken.

När jag själv började spela piano vid åtta års ålder så var det min mor som övertalade mig att göra detta. Jag tröttnade snabbt och slutade. Det var då ingen som klagade särskilt mycket över det. När jag sedan började om på nytt vid elva års ålder så fortsatte jag i tre år. Sedan slutade jag, eftersom jag flyttade utomlands. Jag kände heller ingen större lust att fortsätta. Jag missade nog precis den där gränsen då man går från skaplig till ganska duktig, och pianospelandet blir en helt annan upplevelse. Idag är det få saker jag ångrar så mycket som att jag slutade ta pianolektioner.

De som tar sig över den där “spärren” i sina unga år, och fortsätter spela trots att sport eller andra former av umgänge (som datorspel) känns mer intressant, är de som också får möjligheten att leva rikare musikaliska liv än andra. Jag önskar att det där uppmuntrandet var större bland både föräldrar och lärare än vad det är idag.

Om man bara jämför ögonblicksbilder så tycks Musik-instrument.se knappt ha förändrats alls under det senaste halvåret, men många nya artiklar, och flera nya avsnitt har dykt upp. Planeringen för julmånaden lyder som följer: strukturen på sidan ska förbättras så det blir enklare att se exakt vad den har att erbjuda.

Som många kanske har insett så finns det numera två instrumentarkiv. Dels så har vi huvudarkivet som består av 140 stycken artiklar. Här hamnar de vanligaste instrumenten, de lite mindre vanliga men välkända, och även många lite mindre kända instrument. Alla dessa artiklar är utformade på samma sätt, med samma struktur, bortsett från de om de allra mest kända klassiska instrumenten, vilka ofta har en fördjupningsdel. Sedan har vi arkivet för mer ovanliga instrument. Det har hittills lagts upp 84 artiklar i det här arkivet, och instrumenten är okända för de flesta läsare i Sverige. Det här är det instrumentarkiv som just nu växer. Artiklarna är runt 100 ord långa, och går inte in på några detaljer. Som jag har sagt tidigare bör detta arkiv ses som ett litet uppslagsverk.

Sedan har vi avsnittet om sång som dök upp på sidan i somras. Sedan har vi ytterligare två nya avsnitt. Ett består uteslutande av tipsartiklar om var man kan hitta noter till olika instrument på nätet. Det andra handlar om olika vanliga konstellationer av instrument – så kallade ensembler. Det är hit man tar sig om man vill veta vilka instrument som ingår i symfoniorkestern, till exempel!

Som sagt, strukturen kommer att göras mer tydlig i december, vilket automatiskt kommer att leda till en litet annorlunda layout. Välkomna in på sidan i början av 2012, för då lär det ha hänt saker!

Idag så har vi allt större möjligheter att själva kreera och skapa. För några futtiga tusenlappar kan man komma över professionella program för att skapa sin egen musik – som om den traditionella kompositören knappt behövdes längre – eller musikern heller för den delen. Det låter överdrivet att säga något sådant, men samtidigt är det en sanning att den enda anledningen till att exempelvis symfoniorkestrarna, operahusen, och mycket annan kultur som kräver stora resurser ens får svängrum i samhället är på grund av statliga bidrag. Ingen skulle ha råd att gå på opera om upplevelsen inte var kraftigt subventionerad. Redan nu tycker vi att det är dyrt.

Vad Attali förmodligen skulle säga i det här läget är att tendenserna inom musiken av idag pekar på en framtida minskning av arbetsfördelningen i hela vårt samhälle. Och visst märks tendenserna redan. Med nuvarande informationsflöde i form av internet och diverse så har vi tillgång till det mesta. Inför varje projekt i hushållet frågar man sig om man kommer att behöva en fackman eller om man kan göra det själv. Ett “kan själv”-samhälle väntar oss, där man vinner på att kunna förmedla information snarare än utföra tjänster. Vi får se hur långt det kan gå.

Jag var tvungen att kolla upp partituret till ett av mina favoritstycken inom den klassiska musiken – dramatiska “Dies Irae” från Verdis Requiem. Och – faktiskt – i de riktigt starka partierna så spelar alla instrument “ff”. Det finns inga undantag – och balansen är perfekt.

För att vidare forska inom ramen för min lilla tankegång så läste jag lite i Paul Gilreath “The Guide to MIDI Orchestration”, och där läser jag att dynamik mellan “pp” och “ff” är instrumentsektionerna ofta i balans (bra att veta om man är ute efter balans). Om man dock övergår i “fff” så kan bleckblåsinstrumenten komma att ta över lite grand, så man måste passa sig vid dessa extremer.

Gilreath skriver mycket inspirerande om att skapa musik elektroniskt med hjälp av virtuella instrument. Han skriver också att man kan begå många “dynamiska snedsteg”. Ett vanligt misstag är, till exempel, att man drar ned volymen för ett särskilt instrument som man finner för starkt, istället för att justera artikulationerna. Man kanske har en trumpet som spelar i ett högt läge, och anser att man måste använda en alldeles för mesig artikulation för att få ner dess volym (en trumpet i högt läge kan låta starkt även i “p”-läge). Problemet är att trumpeten har olika klangfärg på olika nivåer i dess register, så en volymjustering sänder direkt, som Gilreath uttrycker det, en varningssignal till hjärnan som vittnar om att något inte står rätt till.

Nära sammankopplad med den psykedeliska rocken hittar vi hippierörelsen, som var som allra mest utspridd under den här tiden. Ofta sökte sig hippies även bort från den så utbredda kristendomen (och de som inte gjorde det sökte istället hitta alternativa sätt att leva som kristna). Många hittade till österlandet och livsfilosofier som buddhism och hinduism. Komiskt nog valde de bara att fokusera på de egenheter hos dessa religioner som passade dem väl (hit inkluderas inte deras stränga syn på drogintag och sex), men oavsett vad kan man nog ana en koppling mellan detta faktum och de nya instrument som nästlade sig in i den psykadeliska rocken vid den här tiden.

Psykedelisk rock är känd för sitt nyttjande av indiska instrument som sitar och bordun-instrumentet sarangi. Det är inte svårt att förstå varför. Tonerna från dessa stränginstrument är övertonsrika, har (för oss i väst) ganska säregna klanger och har de där spirituella, meditativa karaktärsdragen.

Steg två kan vara att faktiskt ta sig an orkestermusik och försöka urskilja olika delar. Man kan komma igång genom att ställa sig olika frågor, t.ex. “ja här har ju fiolerna melodin, men vad gör egentligen flöjterna samtidigt”. Detta kan vara en mycket komplicerad process i början, eftersom en skicklig orkester ofta klarar av att smälta ihop olika klangfärger till en enda “orkesterfärg”. Ett bra sätt är att skaffa sig ett partitur av ett verk, och försöka lyssna samtidigt som man tittar på “facit”. Rekommenderat verk för nybörjare: Prokofjevs “Peter och vargen”!