Dags för lite Zen!

Jag har införskaffat en bok som jag ämnar läsa så fort jag är klar med de tunga universitetsuppgifter jag för stunden måste fokusera på. Boken heter Zen in the Art of Archery och är skriven av filosofen Eugen Herrigel. Visst, den kommer inte göra mig till någon Zen-mästare, men min förhoppning är att jag ska inspireras till att tänka på pianospelande på ett litet annorlunda sätt. Förhoppningsvis ett mindre utmattande sådant.

Lektion 7 – 4/5-2013

Stycken:

“Invention i F-dur” – Bach

“Saraband” – Debussy

“Sånger utan ord, No. 7″ – Mendelssohn

Inga nya stycken den här veckan heller. De får vänta till nästa. Lektionen idag inleddes inte bra. De där Bach-inventionerna utgör tillsammans min främsta Nemesis som pianist, trots att de är de tekniskt minst utmanande styckena jag spelar. Jag har så dåligt tålamod med styckena så att jag lätt lär in dem fel bara genom att tanklöst spela dem om och om igen utan att tänka så mycket på fingersättningen (kanske för att ta en paus från den mentala påfrestning som kommer av att försöka lära sig en svår passage i ett annat stycke). Jag når aldrig riktigt den punkten då jag kan spela stycket felfritt. Men under de kommande veckorna ska jag verkligen satsa på att sätta F-dursinvention helt och hållet. Och sedan, ack och ve, ska jag välja ut en ny invention.

Jag har på senare tid fokuserat mer på Mendelssohn än på Debussy. Omväxling förnöjer. Den kanske största utmaningen med det Mendelssohn-stycke jag arbetar är att lyckas spela trioler över dioler med samma hand. Just detta lyckades jag ganska bra med på lektionen, men fick domen att det lät som att jag på matematiskt maner försökte pricka in varje ton rätt i takten, snarare än att på musikaliskt maner tänka på uppdelningen melody-ackompanjemang. Givetvis låg det alltför mycket i det. Mer musik, mindre matte alltså. Och vad Bach beträffar – mer hjärna.

Kommentera