Stelt och matematiskt spel

I en perfekt värld så har jag ett stort och ljust vardagsrum med ett piano. Detta vardagsrum ligger inte i en källare, och det är inte fönsterlöst. De övningsrum jag nu har till mitt förfogande ligger på bottenvåningen i byggnaden Arts B på mitt universitet (det tar en halvtimme att cykla dit). Eftersom våren är sen här där jag bor så är de rum med fönster lite för kalla för att spela bra i. Således får jag använda det minsta, allra mest fönsterlösa av rum. Det är klaustrofobiskt, och efter fem månaders lektioner börjar jag nu tröttna.

Jag har haft min åttonde lektion. Två kvar nu, sedan tar jag lov i tre månader från pianospelandet.

Lektion 8 – 18/5-2013

Stycken:

“Invention i F-dur” – Bach

“Invention i Bb-dur” – Bach

“Saraband” – Debussy

“Sånger utan ord, No. 7″ – Mendelssohn

Mina värsta fiender är de där förbannade inventionerna av Bach, som samtidigt är de enklaste. Givetvis krävde min lärare att jag lär mig ytterligare en – på rätt sätt från början den här gången. Så nu har jag skrivit ut Bb-durinventionen, som inte alls tilltalar mig, men som ska vara bra för min utveckling. Det tvivlar jag inte på att den är. Men jag är inte så nöjd med hur den påverkar mitt välbefinnande.

Inför den här lektionen hade jag övat mest på Mendelssohn, som jag kommit att uppskatta mycket. Jag har fått till flytet rent tekniskt, men mitt framförande lämnade en del att önska. Precis som inför förra lektionen lät det fortfarande alldeles för matematiskt stel, och höger handen måste få till ett mycket bättre legato. Jag måste tänka mig musiken mer som ett rinnande vatten, så att spelandet inte bara handlar om att kila in meloditonerna (som oftast är dioler) mellan komptonerna (som oftast är trioler). Så det blir mitt främsta mål inför nästa lektion, som kommer ovanligt tätt inpå den här.

Kommentera