Triangel – en trekantig idiofon

Den lilla idiofonen som givits namnet triangel ser inte särskilt mycket ut för världen. Kanske är den inte heller särskilt mycket för världen, triangeln, men visst har den en trivsam klang? Triangeln tillhör kategorin instrument som inte kräver år av övning för att man ska bemästra dem.

Den högeligen komplexa konstruktionen fick sin nuvarande form på 1500-talet och hålls ofta i en större ögla av något slags snöre. Detta eftersom man tenderar bli ganska besviken på triangels klang när man håller direkt i den och försöker spela. Dagens triangel görs nästan alltid liksidig, men det var faktiskt så att de första trianglarna oftast bara var likbenta.

Triangel

Hur fungerar den?

Som bilden visar är en triangel oftast inte helt sluten (detta gäller inte den geometriska triangeln, skriv det inte på matteprovet). Detta gör att den ringande ton som uppkommer när man slår an instrumentet med metallpinnen inte behöver vara bestämd, utan det finns vissa möjligheter att ändra tonhöjden en aning genom att öka eller minska vibrationsytan. Metallpinnen är för övrigt gjort av samma metall som själva instrumentet. Vanligen är det triangelns bas som slås an (för att få så mycket resonans som möjligt), men önskas andra effekter än det traditionella, varaktiga “plinget” så kan de andra sidorna användas också.

Omfång:

Triangels omfång brukar, trots att det är möjligt att ändra dess frekvens, benämnas som entonigt.

Historia

Sedan denna lilla idiofon gjorde sitt intåg i historien har den använts en hel del i klassisk musik, men först efter 1750 (tidigare användes den uteslutande inom folkmusiken). Instrumentet kan urskiljas i både Mozarts och Beethovens musik, och sedermera också Wagners. Det berömda temat som inleder Henry Mancinis filmmusik till Rosa pantern använder sig också av triangel, och John Deacon brukade spela triangel under Queens konserter. Mera detaljer kring idiofonens historia hittar du i fördjupningsavsnittet!

Musiktips

Lyssna till just Henry Mancinis fantastiska musik till Rosa pantern här. Glöm inte att notera huvudinstrumentet!

Köpa triangel?

Jag tror inte att jag behöver presentera några webbutiker här. Köpa triangel kan du ofta göra på den lokala musikaffären för en mindre summa. Annars kan den köpas lite varstans.

Fördjupning

Det var vid operan i Hamburg år 1710 som triangeln för första gången togs in i instrumentensemblen. Det skulle dock dröja ca 40 år innan någon kompositör faktiskt skrev en stämma åt instrumentet. Tidigare användes triangeln inom folkdanser, vilket den förstås också fortsatte att göra.

Triangeln kan ses som en ättling till det antika egyptiska instrumentet sistrum, som användes för att lovprisa gudarna Hathor och Isis. Instrumentet förekom också under medeltiden i Europa, för dansmusik och i religiösa syften. Dessa trianglar var större än de vi är vana vid idag, och var faktiskt formade som trapetsoider. De hade också små metallringar, som tamburinen har idag. Innan 1660 rörde det sig om tre stycken, men efter detta år så ökade antalet successivt och fem ringar blev standardantalet.

Under många år var triangeln ett hatat instrument, eftersom det var så simpelt. Det förknippades med de lägre klasserna, och dåtidens smutsiga gatumusikanter (läs “zigenare”). På vissa håll visste inte musiksnobberierna några gränser. I Stuttgart, till exempel, så utfärdades följande lag år 1721:

“Kornettister är förbjudna att spela trianglar och liknande icke-musikaliska instrument, oavsett om de är professionella eller lärlingar”.

År 1750 skrev emellertid Johann Friedrich Fasch (1688-1758) en ouvertyr, där det lilla slagverksinstrumentet fick en egen stämma. Detta var det första klassiska verk där triangeln användes. Därefter blev det allt vanligare. Mozart gav instrumentet en stämma i Die Entführung aus dem Serail (1782), och Haydn i sin Militärsymfoni (1794) för att nämna ett par exempel. Triangeln har till och med en liten roll i Beethovens nionde symfoni (1823). Det skulle emellertid dröja till 1853 och Liszts Concerto i Eb-dur innan instrumentet fick en soloroll (tidigare förväntades den aldrig göra något annat än att markera en rytm eller ett viktigt slag. Ett annat verk som rekommenderas om du vill höra triangeln är Edward Elgars Enigma Variations (#11).

Detta är instrumentartikel nummer 52Musik-instrument.se (publicerad 2 augusti 2010).

Läs också om xylofonen, en annan idiofon!

Gå tillbaka till Slagverk – en instrumentfamilj.

  • Källförteckning