Zen-Buddism och instrumentspelande

Nu har jag faktiskt haft två lektioner sedan den senaste lektionsuppdateringen för drygt en månad sedan. Det gör förvisso inte särskilt mycket eftersom jag begått ungefär samma dumheter inför bägge.

Lektion 5 – 4/4-2013 och lektion 6 – 20/4-2013

Stycken:

“Saraband” – Debussy

“Invention i F-dur” – Bach

“Sånger utan ord, No. 7″ – Mendelssohn

Det råder inga tvivel om det längre. Pianospelandet är det absolut svåraste jag gör just nu. Med “svåraste” menar jag den största mentala utmaningen. Ur det perspektivet är det nog till och med en av mina största utmaningar i livet så här långt. Den främsta anledningen är förmodligen att jag inte spelar för att uppnå något särskilt. Jag vill bli en duktigare pianist, det är allt. Med två deltidsjobb och en heltidsutbildning finns inte riktigt möjligheten att exempelvis boka in ett uppspelningsprov (här i England kan man ta så kallade “grades” i sitt instrument). Den extra bördan av att verkligen behöva prestera inom ännu ett område är inget jag vill belasta mig med just nu.

Under lektion fem ombads jag spela Bachs invention i ett snabbare tempo för att skapa ett bättre flöde. Just denna instruktion har gjort stycket till en sorts “paus” i mitt övande under de två senaste veckorna. Efter en halvtimmes långsam dust med Debussy känns det ju så skönt att spela något som man kan bra, så att man inte behöver koncentrera sig så förfärligt. Som en följd har jag inte bara spelat Bach snabbare, utan också slarvigare. Jag har utan att märka det utvecklat nya fel i fingersättningen som jag nu måste åtgärda långsamt och metodiskt. Detta faktum blev mer än tydligt när jag under dagens lektion framförde stycket, och helt kom av mig när jag hamnade ett finger fel under en nedåtgående passage.

Jag måste anamma lite mer Zen-Buddistisk filosofi när jag spelar. Jag tänker inte låtsas att jag vet exakt vad det innebär, men jag tror att det i grund och botten handlar om att ta avstånd från intention och kontrollbegär, och helt enkelt låta saker och ting hända. Det är ju när jag passionerat försöker bemästra ett stycke i rätt tempo så tekniskt rätt och snabbt som möjligt som hjärnan slutar kommunicera med fingrarna …

Kommentera