Att öva mycket långsamt

Jag har faktiskt inte haft en till lektion än, men jag kände att det var på sin plats att uppdatera, delvis för att det hjälper mig att hålla motivationen uppe.

Jag har nu lyckats ganska bra med att öva sådär väldigt långsamt som man egentligen bör göra för bästa möjliga resultat. Långsamt, och med båda händerna så tidigt som det bara går. Tidigare har jag vant mig vid att näst intill perfekt lära mig bägge händerna separat, vilket förstås ger en stabil grund när man ska börja spela med båda händerna, men att arbeta på det sättet är faktiskt inte helt optimalt. Det är oerhört sällan man sätter sig på en scen och meddelar att man ska spela “bara högerhandens del” av ett stycke, och att vänta för länge med att skaffa sig ett helhetsintryck påverkar förmågan att spela stycket på ett bra sätt negativt.

Att närma sig pianospelande på rätt sätt är oerhört svårt för en person med mitt närmast obefintliga tålamod. Efter en kvart av oerhört långsamt spel börjar mina ben skaka frekvent. Efter en halvtimme måste jag ställa mig upp och göra sprattelgubbe-övningar. Här om dagen höll jag på i nästan tre kvart, och plötsligt ryckte jag till av rastlöshet och bet mig själv i tungan. Bokstavligen. Jättehårt.

Grundidén är att man alltid ska ta den tid man behöver för att “ta sig till nästa ackord” – åtminstone är det väldigt relevant i många Debussy-stycken, där parallella ackord existerar i överflöd. Med “ta sig till” syftar jag dock på det mentala i första hand. Själv fysiska förflyttningen ska, “in an ideal world”, ske precis så snabbt som det ska när man faktiskt framför stycket på riktigt. Alltså, du kan lägga hur mycket tid du vill på att förbereda själva förflyttningen, men förflyttningen i sig ska gå smidigt och snabbt.

Det är ett test i tålamod och självdisciplin. Självdisciplinsdelen känns stabil i mitt fall. Men, återigen, har jag tålamodet?