Bakåtgående instrumenttrender?

Jag har funderat en hel del på i vilken utsträckning barn får lära sig spela instrument nu för tiden. Trenderna pekar ju allt mer till att musik skapas digitalt – på datorn. Många av dagens kompositörer behärskar inte ett enda instrument på en någorlunda hyfsad nivå. Kan de virtuella instrumenten ersätta de riktiga på ett tillfredsställande sätt? Är vi redan där? Har historien tagit oss så långt redan?

Jag tror inte riktigt det, varför det är synd att inte skolbarn uppmuntras mer till att läsa musik och spela instrument, och verkligen lära sig att uppskatta det. På allt fler gymnasieskolor i Sverige avskaffas de obligatoriska musiklektionerna i ettan. Detta hände till och med på min egen skola, som trots att den inte hade en klar musikprofil alltid förknippats med diverse musiktraditioner såsom en årlig musikal och en årlig uppsättning av ett av de större klassiska verken.

När jag själv började spela piano vid åtta års ålder så var det min mor som övertalade mig att göra detta. Jag tröttnade snabbt och slutade. Det var då ingen som klagade särskilt mycket över det. När jag sedan började om på nytt vid elva års ålder så fortsatte jag i tre år. Sedan slutade jag, eftersom jag flyttade utomlands. Jag kände heller ingen större lust att fortsätta. Jag missade nog precis den där gränsen då man går från skaplig till ganska duktig, och pianospelandet blir en helt annan upplevelse. Idag är det få saker jag ångrar så mycket som att jag slutade ta pianolektioner.

De som tar sig över den där “spärren” i sina unga år, och fortsätter spela trots att sport eller andra former av umgänge (som datorspel) känns mer intressant, är de som också får möjligheten att leva rikare musikaliska liv än andra. Jag önskar att det där uppmuntrandet var större bland både föräldrar och lärare än vad det är idag.