Tankar kring gatumusiker

Något som inte sällan fångar mitt intresse är mediaartiklar som på ett eller annat sätt har att göra med gatumusiker. Det finns många svåra frågor som berör denna lilla bransch. Jag, som ställde mig och sjöng in massor av tusenlappar som liten gosse, var tidigare gatumusikernas störste förespråkare, men allteftersom har jag blivit mer osäker på saker och ting.

För några år sedan hamnade en högt uppsatt dam som jag inte minns namnet på, i blåsväder för att hon kallat gatumusiker för tiggare i media och tvingat flera (om än inte personligen) att upphöra med sin verksamhet . Eftersom tiggeri är förbjudet (något som också bör diskuteras – i ljuset av vissa EU-direktiv), så är också gatumusicerande förbjudet. Jag, och många andra i min bekantskapskrets, blev förstås synnerligen upprörda över detta. Någon vän, minns jag, skrev klagobrev.

Sedan börjar man ju fundera. Betyder det då att vem som helst bara kan ta en triangel, sätta sig i ett hörn och plinga, och sedan kalla sig gatumusiker? Blir då inte triangeln bara ett verktyg för tiggeriet? I min hemstad har jag på senare tid sett en rad musiker som verkligen inte kan spela sitt instrument. Någon jättetrevlig kvinna på dragspel har jag flera gånger stött på – men hon har ju endast lärt sig behärska tangenterna och knappt det! Hon spelar monodiska melodier och drar inte nytta av basen. Det kan jag också lära mig på några timmar! Samtidigt ogillar jag när det (och det händer ofta) blir för mycket fokus på virtuositet, och faktorer som musikglädje och entusiasm inte längre spelar någon roll. Så ni förstår hur tudelad jag är i den här frågan!

Väldigt aktiva gatumusikanter riskerar att bli kollade av polisen, eftersom man trots allt inte får dra in alltför mycket pengar på en hobbyverksamhet (vid 50,000 kr går gränsen). Enligt en artikel jag läste alldeles nyligen så skulle det inte vara särskilt vanligt att man blir kollad på det sättet och utfrågad om F-skattebevis och licens och diverse, men den artikeln hade några år på nacken och jag undrar om inte polisen blivit strängare.

Något annat jag har svårt för är att många tycks ha den fasta principen att inte ge pengar till gatumusikanter. Jag har hört det från minst tre personer ur min bekantskapskrets (och jag har knappast diskuterat gatumusiker med alla). STIM-profilen Margita Ljusberg sade i en intervju för en artikel publicerad i Barometern för några år sedan att hon aldrig “slänger” pengar till gatumusikanter men att hon tycker att det är väldigt trevligt med gatumusik. Jag får här uppfattningen att Ljusberg gärna stannar och lyssna på gatumusiker, men skulle aldrig “slänga” bort några pengar på dem. Anledningen att jag reagerar är att jag själv har väldigt svårt för att inte få dåligt samvete om jag stannar och lyssnar på en gatumusiker (eller ett gäng gatumusiker),och sedan inte kan ge honom, henne eller dem ett öre på grund av att jag inte har några kontanter. Som jag ser det så erbjuder en gatumusiker en sorts tjänst. Man kan välja att stanna, och man kan välja att fortsätta gå som planerat. Väljer man att stanna så är det inte mer än rätt att man skänker en liten slant!

Undantaget är väl när musikern spelar på ett torg, som är ett naturligt ställe att stanna och prata eller sitta ner en stund på.

Men aja, det var några icke särskilt väl samlade tankar kring gatumusikbranschen. Jag förväntar mig ingen debatt. Men det var skönt att få skriva av sig lite! Nästa uppdatering handlar återigen om “nytt på sidan”!